tomhet

han stiger triumferat upp ur havet
skakar av sig den värsta vätan
går återfödd in mot land
skörheten lyser i hans blick
kraften
i varje levandes själ

och betraktaren
skälvande lösgör sig
de 7 portarna mörker
o stig
skickt efter skickt
lämnar han sig
språng
hjärtat på stranden
och vig

färdas jorden obeslöjat ren

"Kom låt mig föra Dig bort"

Vägvisare!
Finns det någon Vägvisare?
Jag känner ju inte denna värld
är mig helt främmande
Är det enda som kan leda mig
alla vägskäls beskyddarinna?
Hon jag inte ens får se åt!
Hon jag inte ens vågar
uttala vid namn

... håller jag i bord
som inte längre är bord
känns som bord
inte längre känns som bord
sjunker mina fingrar in
äts upp av det som var bord
i punkter
men inte som eldflugor
skiner det som var fingrar
snarare som röntgenbilder
ser jag innanmätet
ser jag mina fingrars essens
ser jag bords essens
som är ett å detsamma
som inte är ett å detsamma
som inte är någon essens
då vad? uppgår i något mycket större
eller i något mycket mindre
som inte är något mindre
som inte är något större
som överhuvudtaget inte är något alls

då allt ständigt förflyttar sig

*

imse vimse bim rim
endast så
kan jag formera
någon slags ordning

väntan
saknad
längtan

som ett bleknat fotografi
en sönderkysst mariaikon
en möjlig viskning

där inom
rör sig
mitt universum

Han söker det enda möjliga

Hon är hans lärare

Varje sekund blir
är för honom det viktigaste
det Enda
Verklighet
det Enda
Overklighet

Som om spänningen
flyktigheten
mellan det ena och det andra
mellan förening
och separation
mellan liv och död
hörs gråta
likt ett övergivet spädbarn

Han sa att han kunde se bortom sin egen horisont
Är det möjligt
annat än som en tankekonstruktion?
Är inte vi människor bundna av Genetiken och Kulturen?
av Erfarenheten och Selektionen?
Marionettskapet vår lott?

Drömmen om en storhet
likt den "galning"
som kastade sig ut från ett vidöppet fönster
på femtioförsta våningen
trodde sig kunna flyga
han kraschlandade på Andra gatan
en våt fläck
this is it

Han sa att han kunde färdas bortom sin egen horisont

Två månader senare
dök han upp i Paris
att han blev igenkänd
var en ren slump
själv kallade han det fri vilja

Han sa att han kunde handla bortom sin egen horisont

Det fanns de som sa
att det var hans dubbelgångare man sett
man anlitade en privatdeckare
som blev gråhårig på kuppen
man visade fotografier till hans mor
som grät i två långa veckor
vetenskapen kopplades in
som om någon blev klokare av det

Han sa att han kunde leva bortom sin egen horisont
Är det möjligt
annat än som en tankekonstruktion?

Man fann is på månen häromdagen...
uppger NASA
Det låter fantastiskt!
Underbart :)

(Kanske finns det också liv på månen?)

Jag tänker mig en snar framtid
jag och min älskling
hur vi far till månen en natt
en fullmånenatt :)
En natt då ett otal antal hjärtan tänds upp
på den mörkblå himlen

Raketen står rytande på gården -
likt en samlad lejonflock
kring den nyss fällda buffelns ångande
bloddränkta muskelkropp - sparkar loss
kickar tveklöst ut i Vintergatans ljus
Det är som om våra hjärtan ville tränga ut ur
sitt näste bakom revbenskorgen
Vi håller hårt om varandra
är snarare ett än två
oskiljaktiga

Men landningen är mjuk, sker obemärkt
som att vakna ur en ljus dröm under duntäcket

Utanför: den isbetäckta kratern med bergen runt om
så sagolikt vackert!
Rent och avskalat
Vi snörar på oss skridskorna i hast
hand i hand skrinnar vi fram
jag och min älskling
pussas å kramas
dricker varm choklad
med goaste ostfralla till :)
Kan man tänka sig något mer romantiskt
så säg :)

I ljuset
bortrörs världen
endast det tydliga
dröjer kvar

som regndroppen
skälver
ytterst på fjällbjörkens gren

Världens navel
där Zeus örnar en gång möttes
går 13 larver i radband
biter sig fast
i varandras stjärtar
formerar stillhet

Någon fotograferar förbi

För ett ögonblick är det
som att jag hör henne sia
ensam utan överstepräst -
(eller kanske är det örnen som siar om henne?)
om en framtid i svarthet
och mörker
men oxå glimtar av ljus

Det är som om platsen önskade ge mig,
en ung man, på tjugofem år
mod att fortsätta leva
Den väg jag valt till min
Sådan är stämningen
Jag mister nästan andan ska du veta
Böjer mitt huvud i vördnad

En man
krafsar sig på päronmagen
och drar
så det snärtar
i
amerikahängslena

Någon fotograferar om

Örnarna flyger vidare

Delfi faller åter i glömskans skugga
Som en betydande fornlämning
Ett fotografi i den berestes mobil
Resten tillfaller vetenskapen

Men för mig tillkom sedan den dagen
en för mig ny dimension av "Känn dig själv"
Apollotemplets inskription
Oraklet bär jag med mig
det är det ingen som ser
ögonblicket går inte att upprepa
men det är var och ens möjlighet

Jag är här för att utveckla mitt hjärta

be bop a lua
ett enkelt danssteg
och världen är inte längre

så färdas livet in i döden

dansande förbi ...
... .. .. .... jag förbi
som ett bi

ligger landskapet utsträckt?

mot ödsligheten ligger världen
utsträckt
................. som en hjärtevän

...sånger i mörkan små narrar
grönklädda horn pinglande
fiskarn torsk i korg
"trött som faen"
uppför backen vinglande

starkeadolf bryter hästsko
prostenpetrus spottar snus
yppigaselma bakar grovt
axelsaglar sus i dus

*

och prästen predikar lever som han lär
om gud om djävulen super och svär
som om han vore satan och satan vore gud

oopps

*

...sillstryparn tassar tigande
rispar huden färgas röd
tunga händer väldiga
köttklumpar luktar död

den gamles ande-dräkt
flämtande
slaktarn skär grisen upp

inte ens en tupp

tar sig ton
på denna gudsförgätna plats

året är väl 2009
kan jag tro

eller vad siar du?

Det fanns en skörhet i hans sätt
att föra handen genom håret
blicken han gav
det skygga leendet
hur han rörde sig mellan rummen.
En skörhet
som om man kom honom riktigt nära
avslöjade en rikedom av sällan skådat slag.
Jag minns att jag såg in i hans ögon
där regnbågshinnan möter pupillen
sökte möta honom
för den han är
långt bortom det som synes vara.
Jag avsåg inte att uppehålla mig vid det enskilda
inte heller att förlora mig i det allmänna.
Jag avsåg lägga mig mittemellan
ungefär som att fästa blicken mellan hans ögon
mellan hans rörelse ut ur ena rummet och in i nästa
mellan hans andetag, vibrationen mellan hjärtats slag mot skjorttyget.
Jag minns att stunden kändes nära
så överväldigande nära att mina kinder blossade.
Samtidigt fanns där en frihet
en tillvaro utan synliga gränser
vidsträckt och öppet
jag aldrig förr upplevt.
Alla kulisser var liksom fallna
maskerna låg tysta och overksamma i hörnen
lager på lager avskalades, reducerades
bara hans skörhet stannade kvar

Och något som rörde sig i periferin
in mot centrum eller möjligtvis tvärtom.

Jag såg ett myller av liv
blommor, växter, djur, människor, träd
städer, länder, hav, öar, skogar, stäppen.
Jag såg världar och fler världar
planeter, stjärnor, månar, nebulosor
universum och fler universum.
Och hans pupill likt en regnbåge
en brygga mellan här och där

Allt detta och mer därtill såg jag
i den skörhet som omslöt honom
i den skörhet som utgick från hans ögon
blicken han gav, det skygga leendet
hur han förde handen genom håret
hur han rörde sig mellan rummen.

En stund senare såg jag
min egen spegelbild i ett skyltfönster jag passerade
därefter minns jag inget mer
allt blev till svart.

Vi står här tillsammans och blickar ut över havet
Det finns inga ord som kan beskriva vad vi känner
Inga poem som kan förmedla i rim eller haiku
Varken den fria versens aning eller glimt
Eller prosans täta blick
Inte ens mellan raderna kan känslan gestaltas
Det finns de som kallar det för Lycka
Andra menar att det är Lust
Vissa talar om Uppenbarelse
Några säger Gud
En del att det handlar om Jungfrun
En vis man talar om Intet
En annan inflikar Enhet
Det finns de som utbrister: detta är det lilla i det stora!
Eller det stora i det lilla!

Vi står här tillsammans och blickar ut över havet
Jag intill henne hon intill mig
Vågorna bryter in över sanden
Ett hav som slukar land efter land
Det gör ont det här
Det finns en hel del smärta med i sammanhanget
Sunnan blåser friskt i våra hjärtan
Kan man kalla det Kärlek?

Efteråt är allt som vanligt
Och ändå något helt annat
Det finns en närhet
som innan var oss fjärran
Ett varande vi inte trott var möjligt
Hade vi ens vetskap om dess existens?
Kunde vi ens drömma något i jämförelse?
Känna doften av det som var likt?
Visst har måsen en annan blick
Kajan en annan spänst
Och tärnans dyk - ynglets lek
vänder upp och ner på allt vi lärt och sett
Det handlar om en ny gryningslinje
Band som ska brytas förbindelser omformuleras
drivas på flykt upplösas i meningslöshet
Andra ska stärkas flätas samman än tydligare
eller behållas vaga i periferin
Det handlar om inre villkor
Om yttre förutsättningar
En gemensam väg som vi har att gå
De finns de som säger att det är Kärlek

jag delar seendet
höger öga: fjärransyn
vänster öga: närsyn

låter blicken vila
i navelns punkt
och där är jag
gungande

så rör jag mig
universum rör mig så

kroppens förnimmelser är på ytan
som lika
men glider jag med blicken
vibrerar höger lår
mer än det vänstra
och hjärtat
är idag intresserad
av något som ligger utanför
något som ligger utanför
och det är allt

så rör jag mig
universum rör mig så

genomskinlig slemmig fuktig är marken
det ångar stångar brun svällande barken

sniglar paddor hägern i dröm
om levande om döda skär trängsel ström

(som floden den faen
färdas livet in i döden
färdas döden ut ur livet)

träsken stilla vattenpussar speglar
ej sovande ej vakna andas reptiler dreglar

dimmor driver dansar i vassen
tungor slickar blod klor sårig är tassen

"gammal vinge" månskenssiluett avtryck är utryck i tiden
spindlar spinner flugor kvävs rosslar i striden

stjärnor skapas natten tung
fortplantas älskas jorden ung

stiger ur kärret själskroppar dryper
aning just insikt ögon i leran kryper

i gathörnet visslar en man

Så trädde hon ut ur skuggorna
kom att öppna upp mitt hjärta
på ett sätt jag aldrig förr upplevt.
Vad kan jag göra annat än att älska henne.
Hon är för mig större än Vintergatan.

Det fanns en viss frånvaro i vår inledande gemensamhet.
En historisk eftersläpning kan man kalla det.
Något som man inte bara så där kunde skaka av sig
och ge sig hän med ett öppet hjärta,
ge och ta som älskande sägs göra.
Det var en personlig strid om makt, om utrymme.
Hade inte så mycket med oss att göra, än om våra tidigare liv.
Hela städer brann ner till grunden.
Byar jämnades med marken.
Det handlade om gräsbränder, utrotningshotade arter.
Det handlade om olika kulturer som har svårt att hålla sams.
Individer självständiga/beroende - del eller underjag
som inte vågar se varandra i ögonen,
som lämnar sina bröder och systrar därhän, går vidare,
förnekar, känner otillhörighet, sällan närhet och samspel.
Det handlade om dem som anpassar sig för att överleva,
söker en ny bärande livsmiljö att vistas i.
Det handlade om ett försvar som flydde sin kos, fjärran eller nära.
Det handlade om överföringar och sublimering,
krav, undran och förlegade förväntningar – personliga vendettor.
Det handlade om rebeller som inte gav sig utan motstånd.
Rebeller med väl uttänkta strategier.
Rebeller som var villiga till kamp intill sista blodsdroppen.
Rebeller som kallade allt övrigt för ”fega hundar”
”viljelösa marionetter” som om en gudom
plötsligt dök upp på arenan
och avsåg sopa rent från allt annat.

Om man kom nära.
Om man kom så nära att man kunde ta
och beröra den motsträviges bröst,
just där vänstra delen av revbenskorgen
har sitt bo,
var känslan av tomhet och ihålighet,
mäktigare än möjligt att beskriva.
Något hjärta fanns icke i sikte.
Ack så tomt.

Idag är denna del av berättelsen
en saga all, ett minne blott, i vart fall en knappnål i en höstack.
Nu flödar kärleken sa poeten.
I det en metafysisk närvaro sa profeten.
Jag älskar dig sa hjärtat.
Du är för mig större än Vintergatan. Du är mitt allt.
Vi är en ny era, inte historielösa, men väl nyorienterade.
Däri vår styrka.

Kärleken är vår styrka!
Kärleken - allt vi behöver veta.

YouLoveI Inga-Lill.

Som när växandet springer fram ur skörheten stiga
Som när livet sprudlar kraft ur en närhetens värld
Som när mänskan bryter upp ur sitt skal språng viga
Som när döden vandrar bort mager och tärd

kommer bris
kommer brus
vågor och skum

Och täthet virvlar väsen erigerar vildhet
Och embryon jäser jorden föds ur stillhet

Jorden färdas obeslöjat ren

...harkel harkel
"Söta rara lilla Sara en sparad slant jag
vi kan väl gifta oss sätta bo?
Jag ska arbeta hårt strävsamt för dig glinena
"fniss" bli min hjärtevän! du kan mig tro."
"Lille rare söte Gustaf ståtligast flitigast
i socknen "fniss" hur kan en tös annat tro
Om du vill vi går till prästen medsamma
gör mig lycklig! sätter bo."

... kvinnor och män virvlar runt stolta i dansen sig rör
ansikten lyser leende lockande huden berör
månen sväller rund och stor i mörkaste skyn
smeker skogen strid ringlande kring byn
jordens sånger vyssjar skälvande grenar
i evighet rör sig viskande stenar
och inuti var stubbe i gläntor bak strå
väntar vildaste skogstroll förföriska rå...

och skogshuggarper håller hårt om sin jänta
"i drömmar i köld i hårt arbete vi längta"
flaskor klinga i dur och i moll
skomakaranders fyllnar till på håll
"annadenljuva jag ska bjuda upp"
men drycken är stark kan ej röra sin kropp
och linasmedottern blottar hjärtat fram
himlar med ögona åt skräddarlars sin charm
och ledbrutnagöta tar en sup ler med munnen bred
åt karldenenbente med huvudet på sned...

Kaninen
Jag såg en kanin dö på grönområdet en dag i somras. Jag hade parkerat bilen under den säkert hundraåriga oxelns yviga grenverk, fällt upp bakluckan, satt mig på kanten och hällt upp en kopp kaffe från min termos. Som vanligt fanns där gott om kaniner, vaksamma för varje rörelse, men när jag satt stilla och sökte smälta in i omgivningen, utgöra ett naturligt och fredligt inslag, kom de fram ur buskagen, tuggade färskt gräs och maskrosblad och skuttade kring i glädje och, inför mig som betraktare, förmänskligad livsbejakelse. Kaninglädjen var en fröjd att se. Jag vågade knappt ta fram kanelsnäckan för att inte störa det underbara natursceneri som utspelade sig framför mig.
Plötsligt såg jag en kanin som låg och vred sig på gräset, sparkade med sina nyss skuttande ben som om den försökte springa för fullt. I min enfald trodde jag först att den lekte och njöt, rullade sig runt som en hund i goda vänners lag, inte för mitt liv kunde jag ana att det var något galet med kaninen, min själ vägrade ryckas upp ur sin sagolika tillvaro.
Men så kom tvivlet.
Beter sig en kanin så?
Jag satte ifrån mig kaffekoppen och gick de cirka hundra stegen fram till kaninen. På vägen dit stannade en annan kanin till, luktade på den liggande innan den likt sina fränder (de var väl en sex-sju stycken allt som allt) åter skuttandes försvann in bland buskagen. Kaninen låg ensam kvar. Den låg på sidan, kroppen var orörlig medan benen fortsatte gå som trumvirvlar, huvudet var aningen böjt bakåt och ögat stirrade skrämt ut i luften.
Har sällan sett ett litet liv som så gärna velat springa sin väg, men som var så oförmögen att komma någonstans. När jag böjde mig över den, såg jag skräcken i ögat, förstod att kroppen var förlamad, men önskade att det var tillfälligt, en stilla bön mot himlen att benens fortsatta trumvirvelsprång skulle hjälpa den till förnyad glädje och sprittande rörelse över gröningen. Jag sökte vända kroppen rätt, vilket endast resulterade i att kaninen föll stumt på andra sidan. Benen fortsatte sprattla, hjärtat slog vilt, kunde se slagen genom den tunna sommarpälsen, hur det kröp svartmyror in i den halvöppna munnen, en kröp in i ögat, såg hur den lille kraken blinkade till och lyckades få bort myrans fortsatta färd över ögats hinna.
Så slutade benen plötsligt sprattla, hjärtat slog än hårdare, munnen stängdes, öppnades svagt igen, ett sista kip efter luft, därefter dog den.

Fem minuter senare mörknade himlen, ett åskväder drog fram över grönområdet, följdes av ett kraftigt regn, inga kaniner sågs till. Jag stod där ute på gräset, såg ner på den döda kaninen, den som nyss skuttat i glädje och tuggat så härligt på gräs – ena stunden sprudlandes av liv, nästa stund låg den framför mig stilla, orörlig med glasad blick, hur livet så snabbt runnit ur den. Jag bar in kaninen i buskaget, lade en grönskande kvist på dess ännu varma kropp, på pälsen där jag för ett ögonblick sedan sett hjärtat fladdra och bad en bön för dess själ att den måtte få det bra där på andra sidan molnen.

Så avtog regnet och en glipa i molnen gav solen chans att åter bryta igenom, det glänste i guld, i gräs och regndroppar. För ett ögonblick var det som om grönområdet höll andan, en stillhet bredde ut sig för den som tar sig tid. Jag drog mig tillbaks mot bilen, andäktigt och stilla, satte mig igen på bakluckans kant, ut ur buskagen kom kaninerna fram en efter en, såg sig vaksamt kring och var strax igång med att tugga av härligt nyregnat gräs. Allt var åter liv och bejakelse, det som hänt var… som en otäck dröm, något illa att skaka av sig - låt oss kalla det en spricka i idyllen. Döden var än en gång flydd till avlägsna marker. Nu strålade livet. Vidare och vidare.
Obönhörligen vidare.

Förförra sommaren, när jag var på väg till "min" bokhandel, bodde då i Landskrona, möttes jag av denna skylt, en bättre ursäkt för att hålla stängt kan man väl knappast tänka sig.

Bokhandeln drevs av ett vänligt och alltid hjälpsamt par i 60-årsåldern.

I synnerhet fick jag god kontakt med honom. Han var alltid lika tjänstvillig att söka reda på den litteratur jag sökte, berätta och tipsa om egna litterära upplevelser och lyssna på mina.

Många gånger stannade jag kvar en stund och samtalade med honom om den värld vi båda älskade. Tyvärr gick han hastigt, vad jag kan förstå, bort i somras, strax innan jag flyttade från Landskrona. Jag var inne i bokhandeln dagarna innan flytt och köpte på mig ett antal böcker till halva priset. Något jag gjorde med en viss ambivalens. En syster (tror jag) berättade att efter mannens död var det omöjligt för hustrun att driva bokhandeln vidare.

Den fick följa honom i graven.

Sedan flyttade jag och vet inte vad som därefter hände.

Men den vänlige mannen glömmer jag inte. Han var precis så som jag själv önskar vara mot mina medmänniskor. God. Vänlig. Hjälpsam.

Och visst är det så att vi alla borde ta till oss hans visdom:

Lördag stängt på grund av Sommar.

en ensam man går vägen fram
det sägs båd utan hem och namn

han bryter givna konventioner
han skapar egna pretentioner

bjud in´na på te
vem vågar väl de

det kan ju vara rövarn
vad kan man tro
om den strövarn
vild som en lo

Jag andas.
Fyller mina lungor med små sköra livsandar.
Dessa tappra syrebärande hjärtan!
Kan känna hur de skjuter fart,
med en kraft som är dem alla förunnat,
hur de vet sin livsuppgift,
har sitt mål väldefinierat och utstakat,
hur de sprider värme och glöd genom
det som sägs vara mitt jag här på jorden.
Alla dessa liv
skälvande
i aning, tro, hopp, bävan,
livsbejakelse
och vidunderlig kärlek.
Som hjorten i gryningsljuset.

Jag andas.
Det är som att ständigt födas.
För varje ögonblick, för varje andetag,
blir jag till
och till och till.
Hjärtat stångas livfullt mot revbenskorgen,
som en lekfull valp måhända.
Varje cell är som en öppen mun,
ett spädbarn som ivrigt söker moderns bröst.
Jag är här och nu,
en sträcka genom livets skörhet.

På E6:an står allt fler fordon i södergående riktning
stilla. Kilometerlånga köer bildas i rask takt.
Ingen rör sig, allt avstannar, faller i tystnad -
bara denna väntan.

Någon har upphört att andas.
Arméer av de syrebärande flockas i disharmoni.
ett kaos i ögonblicket.
Man möts av ett förintat landskap,
en återvändsgränd, ett oåterkalleligt avslut,
möjligheterna är uttömda.
Missionen har misslyckats,
man måste omgruppera, finna nya mål.
Parallellt sker processen av sig självt.
Ingen viljeakt tycks i efterhand ha krävts.
Beskrivningen handlar mer om litteratörens
metaforiska förmåga och fantasi.
Samtidigt vet alla dessa sköra livsandar,
dessa tappra syrebärande hjärtan,
att i ett skälvande ögonblick stod världen still
villrådig
och däri dess möjlighet.
Snart flyter trafiken igen.

Till Dig

Please lova att du försöker ett tag till,
skjut upp ditt beslut - Du är så Värdefull!
Jag har känt som du, jag har oxå vandrat i en eländig terräng,
en oförstående omgivning, hur mina nära och kära var mig fjärran.
Vart än jag såg mötte jag mörker.
Det var som att befinna sig i ett förintelseläger, en oundviklig
utplåning av tankar, känslor, kroppen var mig bedrövlig, den var inte längre min, ett dött bihang. Jag andades, mer var det inte.
På ett plan var det som att ingenting angick mig längre - allra minst jag själv,
jag var som död, bara denna fucking andning.
Omgivningen såg inget. För dom var jag bara en ung melankolisk, grubblande man,
en ung man som läste djuplodad och dyster litteratur: Stäppvargen,Processen, Äcklet, Främlingen. Jag bar allt inom mig, täppte till varje läcka, tillät ingen att komma
mig nära.Tyckte ensamheten var nog. En ensamhet som utplånade mig,
samtidigt gav mig ögonblick av styrka.
Allt detta och mer därtill fanns inom mig: avsaknad, brist, frånvaro/avvaro - intet: svarta hål och tomhet -skärande existens (som nålstick, kniv som strimlar), varandet: tungt: fjättrad vid sten, lätt: en insekt i storm, död: en balansgång på knivens spets (yxhugg) förintelse: än mer förintelse! sorg över att inte komma loss, bedrövelse och självömkan, mest Otillhörighet -ångest: "ångest... hjärtats skri i världen" - oxå kärlek, ljus, skimrande livsbejakelse (glass och smultron) fast jag inte såg, tog det till mig (än mer otillhörighet) (förutom via ensamhetens styrka, någon gång via en skälvande knopp) - alla dessa stämningar och tillstånd... ingendera känsla fanns där hela tiden, eller snarare
alla känslor och tankar fanns där samtidigt, mer eller mindre dominanta - förintelsen just den mest dominanta.

Men oxå en liten, mindre, avlägsen just nära, spräcklig, skör, livsgnista - skör male som sparkar loss - fanns och fanns där igen, vibrerande,som man slår an en sträng, ett ackord, eller bara något stilla, (ett rop från själen) gav mig mod att skjuta upp mitt beslut: en dag till, veckan ut, till månadens slut, tills jag fyllde sjutton, arton, nitton... tjugotvå, tjugofem, trettio...
En liten bräcklig livsgnista som i de mörkaste stunderna handlade enbart om att andas.
Jag andades.
Det räckte inte, men räckte ändå.

När hände det? Det vet jag inte. Förintelsen byttes mot möjlighet. Det gick inte på en dag.
Det tog lång tid. Fortfarande finns kampen inom mig. Den kommer alltid att finnas inom mig.
Annorlunda kan det inte vara - Livet!
Jag har aldrig ångrat det. Okey tvivel har funnits. Men egentligen inte...att jag trots allt kämpade vidare, klamrade mig fast, eller snarare: denna fucking andning!

Så please! lova att du försöker ett tag till, att du skjuter upp ditt beslut, ger ditt liv en chans.
Du är så värdefull! Don`t give up the fight!
Du behövs!
Du kommer inte att ångra dig, jag vet, jag har varit där, på båda sidor.
Tillåt din skörhet bli din styrka.

Jag är ett jag men oxå ett Vi.
Jag är ett Vi men oxå ett Jag.

Om vi vidgar Normaliseringsbegreppet.
Tänjer på Kulturens idé om vad som utgör gräns.
Ser tillhörande samspel mellan gemenskap och individualitet.
Ett stimulerande, fördjupande men oxå frigörande samspel för var och en.
Ser möjligheter framför hinder, lösningar framför problem,
det friska framför det sjuka.
Skulle då inte medmänniskor som Clabbe få det bättre?
Skulle då inte vi alla få det bättre?
Skulle då inte Skörheten ges större, djupare möjlighet till att blomstra?

Är vägarna flera?
Vägarna är flera
Jag är flera
Och därför i kraft En

och möjligheterna är så många och
ju mer jag ägnar en tanke åt detta lilla fenomen
desto fler möjligheter
dyker upp och en fortsättning skapas
än mer omöjlig då möjligheterna ökar
i sådan våldsam takt att en stackars
mänskohjärna minsann hur faen kan hinna
med och än mindre lägga sig ett steg före

i rörelse
rör jag mig
men kroppen är inte
och färdas därför inte förbi
tanken är inte
och färdas därför inte förbi
jag är inte
och färdas därför inte
endast intet är

och så kan jag åter färdas
i rörelse
färdas jag
och låter mig färdas förbi

jag färdas förbi

Om natten
vandrar om natten
som han alltid gör
dagen gör honom blek

ensam
på en gata som är så oupplyst
att det närmast är ett under
att någon tanke alls infinner sig

gatstenens linjer former relationer
når absolut inte längre
än vad ögat förmår att se
att tänka ute en fortsättning
är i detta skede omöjligt

Som uppstigen ur ett reningsbad
kysk med länden blottad
glider Jorden ljudlöst fram

Längs Vintergatan
bjuder Intet ut sig
blottar tomrum

Och stjärnorna går hand i hand
med sitt mörker
lämnar spår steg för steg

Och tanken
den nyckfulla gycklarn
låter jag färdas förbi

Det är först efteråt
jag förstår
att något oåterkalleligt ägt rum

Det finns ingen möjlighet
att han spränger sig fri
blotta aning är honom avlägsen
Så han spränger sig fri

Endast så kan han vakna
göra sig fri
som katten den rackarn!

-Vad är verklighet?
-Skapa din egen tillvaro!
-Okey... så det är bara till att köra på då?
-Det är bara till att köra på. Du väljer själv!
-Det låter som att fara till en stormarknad.
-Livet är som en stormarknad.
-Pengar då?
-Det behövs inga pengar. Rik eller fattig, det spelar ingen roll.
Det handlar om inställningen.
-Om man tar till vänster eller till höger längre fram i korsningen då, kvittar det med?
- Än bättre polarn. Det är bara å åk, på den bana du själv snitslat!
-Det låter som ett soloprojekt.
-Så är det. Färdsätt, resmål, proviant, det är ditt projekt.
-Vad med alla andra då?
-Vad menar du?
-Jag tänker om man krockar, eller behöver stöd under upplärningen,
eller bara vill vara tillsammans.
-Har du inte hört talas om parallellslalom?
-Jo.
-Då förstår du kanske, det är vad det hela handlar om.
-Parallellslalom?
-Ja!
-Det låter mer som en tävling än att umgås, ta till vara på varandra.
-Livet är en tävling gosse. Ett förbannat bra sätt att umgås!
-Dessutom är det väl någon annan än en själv som snitslat banan?
-Lägg av grabben. Skoltiden är över. Det här är livet, du är vuxen nu
och det är något helt annat.
-Något helt annat?
-Det handlar om att åka off pist fattar du väl!

Därefter gick den unge mannen sin väg. Vart han tog vägen vet ingen.
Det finns dock ögonblick då man, enligt matematiska beräkningar och kalkyler,
kan se honom som en liten prick längs med horisontens rand,
men det är enbart sällsynt klara dagar.
Som vanligt rör det sig om en sannolikhetskalkyl, riktigt säker kan man inte vara.
Ty pricken kan, vad de oppositionella ger uttryck för, vara just en prick
och inget annat.

Jag tänker på alla dem som inte har valt sin ensamhet,
som inte har något annat val än att stanna kvar i sin isolering,
som inte har kraft nog att själva ta sig ur
och det inte heller finns någon som bryr sig

Jag tänker på Gorbatjov,
en resa jag gjorde till Prag hösten 92.
Såg honom i ett gathörn, hur han stod där alldeles orörlig
med stelnad mimik.

Som en rysk docka bör var han många.
Och ändå,
det räckte att ställa in honom i ett hörn,
så var han inte längre.

Jag tänker på beskrivningen av den så kallat urbane singeln som med ett stort leende sägs ta för sig av livets goda, han/hon som väljer och vrakar mellan alla fantastiska möjligheter livet erbjuder. Han/hon som med förtjusning slår ihop händerna smått extatiskt och prövar dagens nyhet. Han/hon som älskar förändringens vindar om än med ett visst mått av existentiell ångest. Om han/hon nu existerar, annat än som en nutida fiktion? En skröna man berättar, upprätthåller och legitimerar, inte längre vid lägerelden men väl på chatten.

En illusion av gemenskap som så lätt klickas bort.

Hur många ensamma finns det där ute?

...som i en uppenbarelse stannar jag till
sätter mig på huk faller ner på knä
en handfull knoppar skälver
likt ett nyvaket öga
babyfötter som sparkar liv
trots att sensommaren är här.
Jag sträcker ut min hand
särar och berör med mina fingertoppar med läpparna
väljer jag ut den minsta den ömtåligaste
av dem alla
känner det lilla hjärtats
upproriska kamp ser de snabba pulsslagen:
Hör Livet!
hur knopparna spricker och de späda bladen
de sammetslena väldoftande ungblommorna vecklas ut
och sträcker på sig med den skörhetens kraft
det innersta alltid är förunnat.
Ansikte mot ansikte söker de varandra
knopparna solen
solen knopparna

(Var och en får sitt eget ljus
så är det bestämt)

Inget är olikt
allt är ett och samma
och ändå var och en till sig
sådan är skörhetens styrka

Går Skörhet hand i hand med Rättslöshet?

"Pappa" säger du "Vad mörkt det är"
Det är natt
Du kryper längre in i min famn
Kurar ihop dig
som i en prenatal värld

Världen är så enkel
så förklarad
Vi vet vad som är ont
Vi vet vad som är gott

Det kallas Tillit

Ditt huvud
mot mitt hjärta

Normalisering är en (snäv) beteckning (lista) på vad som anses normalt i relation till vad som ska gälla för att en individ ska anses leva under förutsättningar som innebär livskvalité. Här har man för de psykiskt funktionshindrade rättighetslagen LSS att tillgå. Den säger att alla ska ha samma rättigheter att leva ett fullgott liv - individens behov, önskemål, val, förutsättningar ska styra. LSS avser att stödja och sålunda stärka (lagfästa) den funktionshindrades möjligheter och rättigheter i samhällslivet - ett fullgott liv via SoL faktorer som integrering och självvalt deltagande (öppna dörren medborgare!) är målet. För den som är psykiskt funktionshindrad är det emellertid en mängd pusselbitar som ska passa samman och fungera för att LSS ska vara en lag av kraft och betydelse. En svårighet kring aktuellt normaliseringsbegrepp och den stigmaproblematik som riskerar att följa i dess spår är - förutom Clabbes tankar kring fantasin och att LSS betoning på "behov" och "förutsättningar" är begrepp som lätt kan leda till övertramp då den funktionshindrade kan ha svårt att själv uttrycka sin önskan - hur en mängd förlegade och självgående förgivettagna idéer (metafysiskt upphöjda och/eller ansedda som naturliga) styr vårt tänkande, kännande, handlande. Det kan handla om LSS boendet där institutionella idéer tillåts verka i form av gränsdragning för vad som av vårdpersonalen och ledningen anses tillåtet/passande, hur vårdgivarens värderingar upplyfts som betydelsefullare och riktigare (verkligare) än den boendes, reducerade möjligheter till återhämtning, rehabilitering där den boende behandlas som kroniker av såväl landstingspsykiatrin som kommunpsykiatrin och boendet stipuleras som slutstation, en svårighet att få möjligheter till att, för den som har växt ifrån boendet (är i behov av alternativa lösningar), lämna boendet, flytta på egen hand och (som alla medborgare) ges möjlighet till att deltaga i den process som en flytt innebär. Det finns exempel då boende sitter passivt och väntar på vilka möjligheter som kommunen eventuellt kan vaska fram, år tillåts gå, den boende och berörd kontaktman vet knappt vem som har hand om ärendet och kontakten mellan boende och tjänstemän är obefintlig - grumlande i en Kafkasörjas anonymitet. Det är inte ovanligt med ett återinsjuknande för den (evigt) väntande. Ett annat problem är ett otidsenligt förvaltarskap som inte tillåter och ser utifrån hur den psykiskt funktionshindrade förändras och växer, utan där förvaltaren lever efter parollen: en gång dömd, alltid dömd = person med undermålig kapacitet (kroniker) utan möjlighet till en positiv förändring, till utveckling.
Hur förvaltaren håller den boendes ekonomi i ett järngrepp.
Ett annat hinder är en omgivning (gemene man) som visserligen i demokratins namn, allas likhet etc. överser med människor de möter på gatan som pratar för sig själva, ser risiga, ångestfyllda och levnadströtta ut, men som aldrig skulle bjuda hem någon av dessa till sig.
Hur många har en vän som är psykiskt funktionshindrad?
Arbetsplatser som inte är till för dem som arbetar, utan tvärtom, den som arbetar är en bricka i ett ekonomiskt spel, utbytbar om han eller hon på ena eller andra sättet fallerar ( och/eller ej längre är behövd, aldrig ens kommer i åtanke) - och det gäller i högsta grad kommunen, vars roll är just att leva upp till angivna socialpolitiska mål som LSS indikerar (handlar det om sparbeting tillåts emellertid all demokrati och människovärde sättas ur spel), se till att alla människor (medborgare) ges möjligheter till ett fullgott, normaliserat liv. Det finns undersökningar som visar på att kommunen är sämst på att anställa medborgare med funktionshinder.
Hur många har en psykiskt funktionshindrad som anställd?

Det handlar om förlegade idéer så integrerade i oss att vi knappt tänker på dem. Eller så kanske är det just det vi gör. Den svenska demokratin, det samhälle vi byggt upp och varje dag bygger vidare på - vår nordliga kultur som vi omformulerar, förnyar, avser bevara/bevarar handlar (kanske) på djupet om att avgränsa det normala från det onormala, att förhindra den värdeuppluckring som annars anses ske.
Ett hot om kaos - eller hur?
Har vi egentligen tankemässigt växt ifrån trettiotalets sär- avskiljning- och steriliseringspolitik?

"Min låtsatsvärld var i sanning betydelsefullt för ett maskrosbarn. Den gav mig styrka att orka leva. Men det fanns många faror oxå, låtsatsvärlden tenderade ta över och bli det enda verkliga, det enda av betydelse. Med tiden kunde man bli stämplad som psykotisk. Men det var mycket kraft och skydd oxå. Utan min låtsatsvärld hade jag aldrig överlevt min barndom och uppväxt, det är jag övertygad om.
Låtsatsvärlden är bra att ta till för alla barn, i den kan man bygga vidare på sina drömmar, känslan av att man är kapten på skutan, den som skapar och formar den värld man önskar och vill leva i. Fantasin är en nödvändig del för allt tänkande, för all form av skapande och utveckling hos oss människor. Utan fantasin dör vi - det vore samma sak som om själva solen slocknade.
Då är det allt bättre att vara lite galen.
I tänkande stund får jag för mig att det är det som saknas hos så många vuxna, förmågan till att fantisera. I slutändan är det kanske denna brist hos gemene man som stämplar mig som galen - som gör mig just galen.
Fantasin handlar ju om att tänja på gränser, gå utanför ramarna, det som anses normalt.
Så är det!"

"När jag var tolv satt jag fortfarande på sängen och talade med Fred och Barney, tillsammans reste vi till fjärran platser, for iväg på väldeliga äventyr och upptäcktsfärder, över hav och land, genom städer och riken, besteg berg i Himalaya, korsade öknar och savanner i Afrika, rundade Godahoppsudden med ett äkta segelfartyg byggt i ek oxå var jag rockstjärna i Liverpool och ung maffiaboss i New York minns jag. Allt jag önskade fantisera om blev till verklighet, ända tills jag fullkomligt utmattad föll i djup sömn, var kväll samma visa, men olika berättelser."
"Sådana låtsatsfigurer hade jag oxå som liten" svarar jag honom, "mina hette Duddan och Fru Larsson. Vi reste kring till fjärran länder. Fast dom försvann ut i periferin innan jag började skolan, levde sitt eget liv på egna villkor måhända, eller tog boplats hos något annat barn."
"Vilka namn!"replikerar han skrattande, "varför hette dom så? Mina handlade om familjen Flinta som gick på svartvit TV i slutet av 60-talet."
"Jag har faktiskt ingen aning. Men de var viktiga och bra att ha i beredskap."
Tystnad.

"Jag minns oxå att jag berättade historier för mig själv tills jag föll i sömn, olika berättelser, så gjorde jag säkert tills jag var tretton år. Alltid var jag hjälten."
"För mig blev låtsatsvärlden med tiden den enda betydelsefulla verkligheten - tills drogerna tog över."

"Min låtsatsvärld som jag skapade var bra till mycket. Inte bara när jag behövde skylla ifrån mig, utan även och kanske främst då jag av olika skäl behövde en tillflykt till något annat, då världen kring mig blev för svår, tråkig, hotfull eller instängd.
Det blev en värld att ta till då inget annat sätt var synligt att hantera vardagen på."

"Vill du vara så snäll och plocka undan nu Claes" sa mamman när hon kom in i hans rum och såg allt stöket.
"Det är inte jag" försvarade han sig.
"Är det inte du?" undrade mamman förvånat: "men jag ser ingen mer här!"
"Det är Fred och Barney" sa han: "dom stökar alltid till".
"Jaså" sa mamman leende: "då förstår jag, men var är dom nu då?"
Oxå såg hon sig forskande kring i hans rum.
"Dom är här" svarade han henne ivrigt och pekade på sängen: "fast det är bara jag som kan se dom!"
"Jag förstår" sa mamman och blinkade åt honom med ena ögat: "Vill du då vara så snäll och säga till Fred och Barney att pappa snart kommer hem, att vi ska äta och att det måste vara undanplockat desförinnan".
"Ja det lovar jag" svarade Claes sin mamma med högtidlig stämma, slog därefter med sin handflata på sängen och sa: "Dumma Fred och Barney! Se nu vad ni ställt till med! Snart kommer pappa hem, då måste det vara fint!"

"Dom tog livet av mig redan år 1971" säger Clabbe en kväll när vi sitter och språkas vid i skenet av ett stearinljus. "Jag tänker på korna" fortsätter han "där dom står fasttjudrade i ladugården och tuggar, blir mjölkade och ser allmänt lobotomerade ut. Men även den liknelsen haltar då man kan se dom om våren skuttandes i vild och härlig glädje ut på ängarna. Så var det längesedan jag gjorde. Man har proppat mig full med mediciner, jag har varit försökskanin till all psykofarmaka man kan tänka sig och jag har bara varit stendöd. Fattar du? Död och begraven. Inkapslad i mig själv, fjättrad och skinnflådd - inte ens mitt hjärta har dom låtit mig behålla. Dissekerat på plastfat, fullpumpat med haldol och annat shit.
Och ändå sitter jag här framför dig, som om jag vore något annat än jag är, som om jag vore vanlig, som alla andra pellejönsar. Kan du förstå hur det känns att vara död och ändå, fortfarande, på något sätt gå kvar här på Jorden? Det tror jag inte. Man måste ha varit där för att förstå. Fullmatad med psykofarmaka, biverkningstabletter, lugnande och för sömn, inlåst på psykavdelningar med vita väggar, metall och konstgjord luft, utslussad till halvflummiga behandlingshem, dömd till förvaltarskap, omyndigförklarad med ett klubbslag. Redan år 1971 ansåg man mig vara kroniker och så har jag blivit bemött genom alla år. Inte ens nu "på äldre dar" får jag en extra slant när jag behöver. Det får mig at tänka på urtida godsherrar som bestämde allt över sitt folk som jobbade och bodde på godset, eller fabrikören som stängde in alla arbetarna på fabriken större delen av dygnet, slängde till dom en spottstyver som han sedan tog tillbaks med dyra priser i lanthandeln han oxå ägde. I träldom är jag, utan tillstymmelse till egenmakt att påverka eller förändra. Och detta ska vara 2000-talet. Med allt fint tal om rättigheter via LSS och SoL: självbestämmande, delaktighet och integrering. Som tur är har jag amfetaminet som jag då och då kan skjuta i mig, då jävlar är jag universums härskare "skratt" ".
Så skälver stearinljusets låga till och slocknar.

För ett-två år sedan var jag tillsammans med ett par hundra medarbetare inom Malmö kommun inbjuden till en föreläsning över temat "Mångfald och Förändring" av Claes Schmidt/ Sara Lund. Frågan huruvida man inom kommunen såg möjligheter för psykiskt funktionshindrade att komma i arbete togs upp. Claes/Sara bad de som trodde på deras möjligheter att resa sig upp, resten sitta kvar på sina platser. Det blev alldeles tyst i salen.
Ingen reste sig upp.

Innan Malmö Stadsbibliotek kallad "Slottet" byggdes om och till med sitt storslagna "annex" "Ljusets Kalender" sköttes fikaserveringen av några glada malmöiter med downs syndrom, det såldes ost- och krovfralla med gott kaffe till. Efter om- och tillbyggnaden togs verksamheten över av en aktör med helt andra anspråk. Några funktionshindrade passade inte in bland pajer, baguetter och espresso. De är ett minne blott.

Clabbe kommer åter hem dagen efter, något tilltufsad. Hade tagit ett antal receptbelagda värktabletter ihop med 7,2:or. Beroendecentrum tog hand om honom.
Snart kan han skämta om händelsen:
Det gäller att hålla ambulans i arbete, så att dom inte rostar igen.

En natt ligger Clabbe bleknad på gården, jag ser honom nätt och jämnt där han ligger utspridd bland skuggorna, lägger märke till honom då jag hör ett svagt stön, ett kort hasande ljud över grå stenplattor, sedan slocknar han helt. Är omöjlig att få liv i, han andas, men mycket mer än så är det inte. Jag ringer 112, förklarar läget, tycker ambulansen tar längre tid än vad den ska och när den väl kommer, sköter ambulanspersonalen visserligen sitt jobb oklanderligt, men den ene kan inte låta bli en och annan gliring om att det väl knappt är lönt att de kommer, att de har så mycket annat att göra, små insinuationer som bottnar i hur alltför många graderar liv.
Så har det säkert alltid varit. Och det har inte blivit bättre.