Jag andas.
Fyller mina lungor med små sköra livsandar.
Dessa tappra syrebärande hjärtan!
Kan känna hur de skjuter fart,
med en kraft som är dem alla förunnat,
hur de vet sin livsuppgift,
har sitt mål väldefinierat och utstakat,
hur de sprider värme och glöd genom
det som sägs vara mitt jag här på jorden.
Alla dessa liv
skälvande
i aning, tro, hopp, bävan,
livsbejakelse
och vidunderlig kärlek.
Som hjorten i gryningsljuset.

Jag andas.
Det är som att ständigt födas.
För varje ögonblick, för varje andetag,
blir jag till
och till och till.
Hjärtat stångas livfullt mot revbenskorgen,
som en lekfull valp måhända.
Varje cell är som en öppen mun,
ett spädbarn som ivrigt söker moderns bröst.
Jag är här och nu,
en sträcka genom livets skörhet.

På E6:an står allt fler fordon i södergående riktning
stilla. Kilometerlånga köer bildas i rask takt.
Ingen rör sig, allt avstannar, faller i tystnad -
bara denna väntan.

Någon har upphört att andas.
Arméer av de syrebärande flockas i disharmoni.
ett kaos i ögonblicket.
Man möts av ett förintat landskap,
en återvändsgränd, ett oåterkalleligt avslut,
möjligheterna är uttömda.
Missionen har misslyckats,
man måste omgruppera, finna nya mål.
Parallellt sker processen av sig självt.
Ingen viljeakt tycks i efterhand ha krävts.
Beskrivningen handlar mer om litteratörens
metaforiska förmåga och fantasi.
Samtidigt vet alla dessa sköra livsandar,
dessa tappra syrebärande hjärtan,
att i ett skälvande ögonblick stod världen still
villrådig
och däri dess möjlighet.
Snart flyter trafiken igen.