Det fanns en skörhet i hans sätt
att föra handen genom håret
blicken han gav
det skygga leendet
hur han rörde sig mellan rummen.
En skörhet
som om man kom honom riktigt nära
avslöjade en rikedom av sällan skådat slag.
Jag minns att jag såg in i hans ögon
där regnbågshinnan möter pupillen
sökte möta honom
för den han är
långt bortom det som synes vara.
Jag avsåg inte att uppehålla mig vid det enskilda
inte heller att förlora mig i det allmänna.
Jag avsåg lägga mig mittemellan
ungefär som att fästa blicken mellan hans ögon
mellan hans rörelse ut ur ena rummet och in i nästa
mellan hans andetag, vibrationen mellan hjärtats slag mot skjorttyget.
Jag minns att stunden kändes nära
så överväldigande nära att mina kinder blossade.
Samtidigt fanns där en frihet
en tillvaro utan synliga gränser
vidsträckt och öppet
jag aldrig förr upplevt.
Alla kulisser var liksom fallna
maskerna låg tysta och overksamma i hörnen
lager på lager avskalades, reducerades
bara hans skörhet stannade kvar

Och något som rörde sig i periferin
in mot centrum eller möjligtvis tvärtom.

Jag såg ett myller av liv
blommor, växter, djur, människor, träd
städer, länder, hav, öar, skogar, stäppen.
Jag såg världar och fler världar
planeter, stjärnor, månar, nebulosor
universum och fler universum.
Och hans pupill likt en regnbåge
en brygga mellan här och där

Allt detta och mer därtill såg jag
i den skörhet som omslöt honom
i den skörhet som utgick från hans ögon
blicken han gav, det skygga leendet
hur han förde handen genom håret
hur han rörde sig mellan rummen.

En stund senare såg jag
min egen spegelbild i ett skyltfönster jag passerade
därefter minns jag inget mer
allt blev till svart.

Vi står här tillsammans och blickar ut över havet
Det finns inga ord som kan beskriva vad vi känner
Inga poem som kan förmedla i rim eller haiku
Varken den fria versens aning eller glimt
Eller prosans täta blick
Inte ens mellan raderna kan känslan gestaltas
Det finns de som kallar det för Lycka
Andra menar att det är Lust
Vissa talar om Uppenbarelse
Några säger Gud
En del att det handlar om Jungfrun
En vis man talar om Intet
En annan inflikar Enhet
Det finns de som utbrister: detta är det lilla i det stora!
Eller det stora i det lilla!

Vi står här tillsammans och blickar ut över havet
Jag intill henne hon intill mig
Vågorna bryter in över sanden
Ett hav som slukar land efter land
Det gör ont det här
Det finns en hel del smärta med i sammanhanget
Sunnan blåser friskt i våra hjärtan
Kan man kalla det Kärlek?

Efteråt är allt som vanligt
Och ändå något helt annat
Det finns en närhet
som innan var oss fjärran
Ett varande vi inte trott var möjligt
Hade vi ens vetskap om dess existens?
Kunde vi ens drömma något i jämförelse?
Känna doften av det som var likt?
Visst har måsen en annan blick
Kajan en annan spänst
Och tärnans dyk - ynglets lek
vänder upp och ner på allt vi lärt och sett
Det handlar om en ny gryningslinje
Band som ska brytas förbindelser omformuleras
drivas på flykt upplösas i meningslöshet
Andra ska stärkas flätas samman än tydligare
eller behållas vaga i periferin
Det handlar om inre villkor
Om yttre förutsättningar
En gemensam väg som vi har att gå
De finns de som säger att det är Kärlek

jag delar seendet
höger öga: fjärransyn
vänster öga: närsyn

låter blicken vila
i navelns punkt
och där är jag
gungande

så rör jag mig
universum rör mig så

kroppens förnimmelser är på ytan
som lika
men glider jag med blicken
vibrerar höger lår
mer än det vänstra
och hjärtat
är idag intresserad
av något som ligger utanför
något som ligger utanför
och det är allt

så rör jag mig
universum rör mig så

genomskinlig slemmig fuktig är marken
det ångar stångar brun svällande barken

sniglar paddor hägern i dröm
om levande om döda skär trängsel ström

(som floden den faen
färdas livet in i döden
färdas döden ut ur livet)

träsken stilla vattenpussar speglar
ej sovande ej vakna andas reptiler dreglar

dimmor driver dansar i vassen
tungor slickar blod klor sårig är tassen

"gammal vinge" månskenssiluett avtryck är utryck i tiden
spindlar spinner flugor kvävs rosslar i striden

stjärnor skapas natten tung
fortplantas älskas jorden ung

stiger ur kärret själskroppar dryper
aning just insikt ögon i leran kryper

i gathörnet visslar en man

Så trädde hon ut ur skuggorna
kom att öppna upp mitt hjärta
på ett sätt jag aldrig förr upplevt.
Vad kan jag göra annat än att älska henne.
Hon är för mig större än Vintergatan.

Det fanns en viss frånvaro i vår inledande gemensamhet.
En historisk eftersläpning kan man kalla det.
Något som man inte bara så där kunde skaka av sig
och ge sig hän med ett öppet hjärta,
ge och ta som älskande sägs göra.
Det var en personlig strid om makt, om utrymme.
Hade inte så mycket med oss att göra, än om våra tidigare liv.
Hela städer brann ner till grunden.
Byar jämnades med marken.
Det handlade om gräsbränder, utrotningshotade arter.
Det handlade om olika kulturer som har svårt att hålla sams.
Individer självständiga/beroende - del eller underjag
som inte vågar se varandra i ögonen,
som lämnar sina bröder och systrar därhän, går vidare,
förnekar, känner otillhörighet, sällan närhet och samspel.
Det handlade om dem som anpassar sig för att överleva,
söker en ny bärande livsmiljö att vistas i.
Det handlade om ett försvar som flydde sin kos, fjärran eller nära.
Det handlade om överföringar och sublimering,
krav, undran och förlegade förväntningar – personliga vendettor.
Det handlade om rebeller som inte gav sig utan motstånd.
Rebeller med väl uttänkta strategier.
Rebeller som var villiga till kamp intill sista blodsdroppen.
Rebeller som kallade allt övrigt för ”fega hundar”
”viljelösa marionetter” som om en gudom
plötsligt dök upp på arenan
och avsåg sopa rent från allt annat.

Om man kom nära.
Om man kom så nära att man kunde ta
och beröra den motsträviges bröst,
just där vänstra delen av revbenskorgen
har sitt bo,
var känslan av tomhet och ihålighet,
mäktigare än möjligt att beskriva.
Något hjärta fanns icke i sikte.
Ack så tomt.

Idag är denna del av berättelsen
en saga all, ett minne blott, i vart fall en knappnål i en höstack.
Nu flödar kärleken sa poeten.
I det en metafysisk närvaro sa profeten.
Jag älskar dig sa hjärtat.
Du är för mig större än Vintergatan. Du är mitt allt.
Vi är en ny era, inte historielösa, men väl nyorienterade.
Däri vår styrka.

Kärleken är vår styrka!
Kärleken - allt vi behöver veta.

YouLoveI Inga-Lill.

Som när växandet springer fram ur skörheten stiga
Som när livet sprudlar kraft ur en närhetens värld
Som när mänskan bryter upp ur sitt skal språng viga
Som när döden vandrar bort mager och tärd

kommer bris
kommer brus
vågor och skum

Och täthet virvlar väsen erigerar vildhet
Och embryon jäser jorden föds ur stillhet

Jorden färdas obeslöjat ren

...harkel harkel
"Söta rara lilla Sara en sparad slant jag
vi kan väl gifta oss sätta bo?
Jag ska arbeta hårt strävsamt för dig glinena
"fniss" bli min hjärtevän! du kan mig tro."
"Lille rare söte Gustaf ståtligast flitigast
i socknen "fniss" hur kan en tös annat tro
Om du vill vi går till prästen medsamma
gör mig lycklig! sätter bo."

... kvinnor och män virvlar runt stolta i dansen sig rör
ansikten lyser leende lockande huden berör
månen sväller rund och stor i mörkaste skyn
smeker skogen strid ringlande kring byn
jordens sånger vyssjar skälvande grenar
i evighet rör sig viskande stenar
och inuti var stubbe i gläntor bak strå
väntar vildaste skogstroll förföriska rå...

och skogshuggarper håller hårt om sin jänta
"i drömmar i köld i hårt arbete vi längta"
flaskor klinga i dur och i moll
skomakaranders fyllnar till på håll
"annadenljuva jag ska bjuda upp"
men drycken är stark kan ej röra sin kropp
och linasmedottern blottar hjärtat fram
himlar med ögona åt skräddarlars sin charm
och ledbrutnagöta tar en sup ler med munnen bred
åt karldenenbente med huvudet på sned...

Kaninen
Jag såg en kanin dö på grönområdet en dag i somras. Jag hade parkerat bilen under den säkert hundraåriga oxelns yviga grenverk, fällt upp bakluckan, satt mig på kanten och hällt upp en kopp kaffe från min termos. Som vanligt fanns där gott om kaniner, vaksamma för varje rörelse, men när jag satt stilla och sökte smälta in i omgivningen, utgöra ett naturligt och fredligt inslag, kom de fram ur buskagen, tuggade färskt gräs och maskrosblad och skuttade kring i glädje och, inför mig som betraktare, förmänskligad livsbejakelse. Kaninglädjen var en fröjd att se. Jag vågade knappt ta fram kanelsnäckan för att inte störa det underbara natursceneri som utspelade sig framför mig.
Plötsligt såg jag en kanin som låg och vred sig på gräset, sparkade med sina nyss skuttande ben som om den försökte springa för fullt. I min enfald trodde jag först att den lekte och njöt, rullade sig runt som en hund i goda vänners lag, inte för mitt liv kunde jag ana att det var något galet med kaninen, min själ vägrade ryckas upp ur sin sagolika tillvaro.
Men så kom tvivlet.
Beter sig en kanin så?
Jag satte ifrån mig kaffekoppen och gick de cirka hundra stegen fram till kaninen. På vägen dit stannade en annan kanin till, luktade på den liggande innan den likt sina fränder (de var väl en sex-sju stycken allt som allt) åter skuttandes försvann in bland buskagen. Kaninen låg ensam kvar. Den låg på sidan, kroppen var orörlig medan benen fortsatte gå som trumvirvlar, huvudet var aningen böjt bakåt och ögat stirrade skrämt ut i luften.
Har sällan sett ett litet liv som så gärna velat springa sin väg, men som var så oförmögen att komma någonstans. När jag böjde mig över den, såg jag skräcken i ögat, förstod att kroppen var förlamad, men önskade att det var tillfälligt, en stilla bön mot himlen att benens fortsatta trumvirvelsprång skulle hjälpa den till förnyad glädje och sprittande rörelse över gröningen. Jag sökte vända kroppen rätt, vilket endast resulterade i att kaninen föll stumt på andra sidan. Benen fortsatte sprattla, hjärtat slog vilt, kunde se slagen genom den tunna sommarpälsen, hur det kröp svartmyror in i den halvöppna munnen, en kröp in i ögat, såg hur den lille kraken blinkade till och lyckades få bort myrans fortsatta färd över ögats hinna.
Så slutade benen plötsligt sprattla, hjärtat slog än hårdare, munnen stängdes, öppnades svagt igen, ett sista kip efter luft, därefter dog den.

Fem minuter senare mörknade himlen, ett åskväder drog fram över grönområdet, följdes av ett kraftigt regn, inga kaniner sågs till. Jag stod där ute på gräset, såg ner på den döda kaninen, den som nyss skuttat i glädje och tuggat så härligt på gräs – ena stunden sprudlandes av liv, nästa stund låg den framför mig stilla, orörlig med glasad blick, hur livet så snabbt runnit ur den. Jag bar in kaninen i buskaget, lade en grönskande kvist på dess ännu varma kropp, på pälsen där jag för ett ögonblick sedan sett hjärtat fladdra och bad en bön för dess själ att den måtte få det bra där på andra sidan molnen.

Så avtog regnet och en glipa i molnen gav solen chans att åter bryta igenom, det glänste i guld, i gräs och regndroppar. För ett ögonblick var det som om grönområdet höll andan, en stillhet bredde ut sig för den som tar sig tid. Jag drog mig tillbaks mot bilen, andäktigt och stilla, satte mig igen på bakluckans kant, ut ur buskagen kom kaninerna fram en efter en, såg sig vaksamt kring och var strax igång med att tugga av härligt nyregnat gräs. Allt var åter liv och bejakelse, det som hänt var… som en otäck dröm, något illa att skaka av sig - låt oss kalla det en spricka i idyllen. Döden var än en gång flydd till avlägsna marker. Nu strålade livet. Vidare och vidare.
Obönhörligen vidare.