Kaninen
Jag såg en kanin dö på grönområdet en dag i somras. Jag hade parkerat bilen under den säkert hundraåriga oxelns yviga grenverk, fällt upp bakluckan, satt mig på kanten och hällt upp en kopp kaffe från min termos. Som vanligt fanns där gott om kaniner, vaksamma för varje rörelse, men när jag satt stilla och sökte smälta in i omgivningen, utgöra ett naturligt och fredligt inslag, kom de fram ur buskagen, tuggade färskt gräs och maskrosblad och skuttade kring i glädje och, inför mig som betraktare, förmänskligad livsbejakelse. Kaninglädjen var en fröjd att se. Jag vågade knappt ta fram kanelsnäckan för att inte störa det underbara natursceneri som utspelade sig framför mig.
Plötsligt såg jag en kanin som låg och vred sig på gräset, sparkade med sina nyss skuttande ben som om den försökte springa för fullt. I min enfald trodde jag först att den lekte och njöt, rullade sig runt som en hund i goda vänners lag, inte för mitt liv kunde jag ana att det var något galet med kaninen, min själ vägrade ryckas upp ur sin sagolika tillvaro.
Men så kom tvivlet.
Beter sig en kanin så?
Jag satte ifrån mig kaffekoppen och gick de cirka hundra stegen fram till kaninen. På vägen dit stannade en annan kanin till, luktade på den liggande innan den likt sina fränder (de var väl en sex-sju stycken allt som allt) åter skuttandes försvann in bland buskagen. Kaninen låg ensam kvar. Den låg på sidan, kroppen var orörlig medan benen fortsatte gå som trumvirvlar, huvudet var aningen böjt bakåt och ögat stirrade skrämt ut i luften.
Har sällan sett ett litet liv som så gärna velat springa sin väg, men som var så oförmögen att komma någonstans. När jag böjde mig över den, såg jag skräcken i ögat, förstod att kroppen var förlamad, men önskade att det var tillfälligt, en stilla bön mot himlen att benens fortsatta trumvirvelsprång skulle hjälpa den till förnyad glädje och sprittande rörelse över gröningen. Jag sökte vända kroppen rätt, vilket endast resulterade i att kaninen föll stumt på andra sidan. Benen fortsatte sprattla, hjärtat slog vilt, kunde se slagen genom den tunna sommarpälsen, hur det kröp svartmyror in i den halvöppna munnen, en kröp in i ögat, såg hur den lille kraken blinkade till och lyckades få bort myrans fortsatta färd över ögats hinna.
Så slutade benen plötsligt sprattla, hjärtat slog än hårdare, munnen stängdes, öppnades svagt igen, ett sista kip efter luft, därefter dog den.

Fem minuter senare mörknade himlen, ett åskväder drog fram över grönområdet, följdes av ett kraftigt regn, inga kaniner sågs till. Jag stod där ute på gräset, såg ner på den döda kaninen, den som nyss skuttat i glädje och tuggat så härligt på gräs – ena stunden sprudlandes av liv, nästa stund låg den framför mig stilla, orörlig med glasad blick, hur livet så snabbt runnit ur den. Jag bar in kaninen i buskaget, lade en grönskande kvist på dess ännu varma kropp, på pälsen där jag för ett ögonblick sedan sett hjärtat fladdra och bad en bön för dess själ att den måtte få det bra där på andra sidan molnen.

Så avtog regnet och en glipa i molnen gav solen chans att åter bryta igenom, det glänste i guld, i gräs och regndroppar. För ett ögonblick var det som om grönområdet höll andan, en stillhet bredde ut sig för den som tar sig tid. Jag drog mig tillbaks mot bilen, andäktigt och stilla, satte mig igen på bakluckans kant, ut ur buskagen kom kaninerna fram en efter en, såg sig vaksamt kring och var strax igång med att tugga av härligt nyregnat gräs. Allt var åter liv och bejakelse, det som hänt var… som en otäck dröm, något illa att skaka av sig - låt oss kalla det en spricka i idyllen. Döden var än en gång flydd till avlägsna marker. Nu strålade livet. Vidare och vidare.
Obönhörligen vidare.