Det fanns en skörhet i hans sätt
att föra handen genom håret
blicken han gav
det skygga leendet
hur han rörde sig mellan rummen.
En skörhet
som om man kom honom riktigt nära
avslöjade en rikedom av sällan skådat slag.
Jag minns att jag såg in i hans ögon
där regnbågshinnan möter pupillen
sökte möta honom
för den han är
långt bortom det som synes vara.
Jag avsåg inte att uppehålla mig vid det enskilda
inte heller att förlora mig i det allmänna.
Jag avsåg lägga mig mittemellan
ungefär som att fästa blicken mellan hans ögon
mellan hans rörelse ut ur ena rummet och in i nästa
mellan hans andetag, vibrationen mellan hjärtats slag mot skjorttyget.
Jag minns att stunden kändes nära
så överväldigande nära att mina kinder blossade.
Samtidigt fanns där en frihet
en tillvaro utan synliga gränser
vidsträckt och öppet
jag aldrig förr upplevt.
Alla kulisser var liksom fallna
maskerna låg tysta och overksamma i hörnen
lager på lager avskalades, reducerades
bara hans skörhet stannade kvar

Och något som rörde sig i periferin
in mot centrum eller möjligtvis tvärtom.

Jag såg ett myller av liv
blommor, växter, djur, människor, träd
städer, länder, hav, öar, skogar, stäppen.
Jag såg världar och fler världar
planeter, stjärnor, månar, nebulosor
universum och fler universum.
Och hans pupill likt en regnbåge
en brygga mellan här och där

Allt detta och mer därtill såg jag
i den skörhet som omslöt honom
i den skörhet som utgick från hans ögon
blicken han gav, det skygga leendet
hur han förde handen genom håret
hur han rörde sig mellan rummen.

En stund senare såg jag
min egen spegelbild i ett skyltfönster jag passerade
därefter minns jag inget mer
allt blev till svart.