Går Skörhet hand i hand med Rättslöshet?

"Pappa" säger du "Vad mörkt det är"
Det är natt
Du kryper längre in i min famn
Kurar ihop dig
som i en prenatal värld

Världen är så enkel
så förklarad
Vi vet vad som är ont
Vi vet vad som är gott

Det kallas Tillit

Ditt huvud
mot mitt hjärta

Normalisering är en (snäv) beteckning (lista) på vad som anses normalt i relation till vad som ska gälla för att en individ ska anses leva under förutsättningar som innebär livskvalité. Här har man för de psykiskt funktionshindrade rättighetslagen LSS att tillgå. Den säger att alla ska ha samma rättigheter att leva ett fullgott liv - individens behov, önskemål, val, förutsättningar ska styra. LSS avser att stödja och sålunda stärka (lagfästa) den funktionshindrades möjligheter och rättigheter i samhällslivet - ett fullgott liv via SoL faktorer som integrering och självvalt deltagande (öppna dörren medborgare!) är målet. För den som är psykiskt funktionshindrad är det emellertid en mängd pusselbitar som ska passa samman och fungera för att LSS ska vara en lag av kraft och betydelse. En svårighet kring aktuellt normaliseringsbegrepp och den stigmaproblematik som riskerar att följa i dess spår är - förutom Clabbes tankar kring fantasin och att LSS betoning på "behov" och "förutsättningar" är begrepp som lätt kan leda till övertramp då den funktionshindrade kan ha svårt att själv uttrycka sin önskan - hur en mängd förlegade och självgående förgivettagna idéer (metafysiskt upphöjda och/eller ansedda som naturliga) styr vårt tänkande, kännande, handlande. Det kan handla om LSS boendet där institutionella idéer tillåts verka i form av gränsdragning för vad som av vårdpersonalen och ledningen anses tillåtet/passande, hur vårdgivarens värderingar upplyfts som betydelsefullare och riktigare (verkligare) än den boendes, reducerade möjligheter till återhämtning, rehabilitering där den boende behandlas som kroniker av såväl landstingspsykiatrin som kommunpsykiatrin och boendet stipuleras som slutstation, en svårighet att få möjligheter till att, för den som har växt ifrån boendet (är i behov av alternativa lösningar), lämna boendet, flytta på egen hand och (som alla medborgare) ges möjlighet till att deltaga i den process som en flytt innebär. Det finns exempel då boende sitter passivt och väntar på vilka möjligheter som kommunen eventuellt kan vaska fram, år tillåts gå, den boende och berörd kontaktman vet knappt vem som har hand om ärendet och kontakten mellan boende och tjänstemän är obefintlig - grumlande i en Kafkasörjas anonymitet. Det är inte ovanligt med ett återinsjuknande för den (evigt) väntande. Ett annat problem är ett otidsenligt förvaltarskap som inte tillåter och ser utifrån hur den psykiskt funktionshindrade förändras och växer, utan där förvaltaren lever efter parollen: en gång dömd, alltid dömd = person med undermålig kapacitet (kroniker) utan möjlighet till en positiv förändring, till utveckling.
Hur förvaltaren håller den boendes ekonomi i ett järngrepp.
Ett annat hinder är en omgivning (gemene man) som visserligen i demokratins namn, allas likhet etc. överser med människor de möter på gatan som pratar för sig själva, ser risiga, ångestfyllda och levnadströtta ut, men som aldrig skulle bjuda hem någon av dessa till sig.
Hur många har en vän som är psykiskt funktionshindrad?
Arbetsplatser som inte är till för dem som arbetar, utan tvärtom, den som arbetar är en bricka i ett ekonomiskt spel, utbytbar om han eller hon på ena eller andra sättet fallerar ( och/eller ej längre är behövd, aldrig ens kommer i åtanke) - och det gäller i högsta grad kommunen, vars roll är just att leva upp till angivna socialpolitiska mål som LSS indikerar (handlar det om sparbeting tillåts emellertid all demokrati och människovärde sättas ur spel), se till att alla människor (medborgare) ges möjligheter till ett fullgott, normaliserat liv. Det finns undersökningar som visar på att kommunen är sämst på att anställa medborgare med funktionshinder.
Hur många har en psykiskt funktionshindrad som anställd?

Det handlar om förlegade idéer så integrerade i oss att vi knappt tänker på dem. Eller så kanske är det just det vi gör. Den svenska demokratin, det samhälle vi byggt upp och varje dag bygger vidare på - vår nordliga kultur som vi omformulerar, förnyar, avser bevara/bevarar handlar (kanske) på djupet om att avgränsa det normala från det onormala, att förhindra den värdeuppluckring som annars anses ske.
Ett hot om kaos - eller hur?
Har vi egentligen tankemässigt växt ifrån trettiotalets sär- avskiljning- och steriliseringspolitik?

"Min låtsatsvärld var i sanning betydelsefullt för ett maskrosbarn. Den gav mig styrka att orka leva. Men det fanns många faror oxå, låtsatsvärlden tenderade ta över och bli det enda verkliga, det enda av betydelse. Med tiden kunde man bli stämplad som psykotisk. Men det var mycket kraft och skydd oxå. Utan min låtsatsvärld hade jag aldrig överlevt min barndom och uppväxt, det är jag övertygad om.
Låtsatsvärlden är bra att ta till för alla barn, i den kan man bygga vidare på sina drömmar, känslan av att man är kapten på skutan, den som skapar och formar den värld man önskar och vill leva i. Fantasin är en nödvändig del för allt tänkande, för all form av skapande och utveckling hos oss människor. Utan fantasin dör vi - det vore samma sak som om själva solen slocknade.
Då är det allt bättre att vara lite galen.
I tänkande stund får jag för mig att det är det som saknas hos så många vuxna, förmågan till att fantisera. I slutändan är det kanske denna brist hos gemene man som stämplar mig som galen - som gör mig just galen.
Fantasin handlar ju om att tänja på gränser, gå utanför ramarna, det som anses normalt.
Så är det!"

"När jag var tolv satt jag fortfarande på sängen och talade med Fred och Barney, tillsammans reste vi till fjärran platser, for iväg på väldeliga äventyr och upptäcktsfärder, över hav och land, genom städer och riken, besteg berg i Himalaya, korsade öknar och savanner i Afrika, rundade Godahoppsudden med ett äkta segelfartyg byggt i ek oxå var jag rockstjärna i Liverpool och ung maffiaboss i New York minns jag. Allt jag önskade fantisera om blev till verklighet, ända tills jag fullkomligt utmattad föll i djup sömn, var kväll samma visa, men olika berättelser."
"Sådana låtsatsfigurer hade jag oxå som liten" svarar jag honom, "mina hette Duddan och Fru Larsson. Vi reste kring till fjärran länder. Fast dom försvann ut i periferin innan jag började skolan, levde sitt eget liv på egna villkor måhända, eller tog boplats hos något annat barn."
"Vilka namn!"replikerar han skrattande, "varför hette dom så? Mina handlade om familjen Flinta som gick på svartvit TV i slutet av 60-talet."
"Jag har faktiskt ingen aning. Men de var viktiga och bra att ha i beredskap."
Tystnad.

"Jag minns oxå att jag berättade historier för mig själv tills jag föll i sömn, olika berättelser, så gjorde jag säkert tills jag var tretton år. Alltid var jag hjälten."
"För mig blev låtsatsvärlden med tiden den enda betydelsefulla verkligheten - tills drogerna tog över."

"Min låtsatsvärld som jag skapade var bra till mycket. Inte bara när jag behövde skylla ifrån mig, utan även och kanske främst då jag av olika skäl behövde en tillflykt till något annat, då världen kring mig blev för svår, tråkig, hotfull eller instängd.
Det blev en värld att ta till då inget annat sätt var synligt att hantera vardagen på."

"Vill du vara så snäll och plocka undan nu Claes" sa mamman när hon kom in i hans rum och såg allt stöket.
"Det är inte jag" försvarade han sig.
"Är det inte du?" undrade mamman förvånat: "men jag ser ingen mer här!"
"Det är Fred och Barney" sa han: "dom stökar alltid till".
"Jaså" sa mamman leende: "då förstår jag, men var är dom nu då?"
Oxå såg hon sig forskande kring i hans rum.
"Dom är här" svarade han henne ivrigt och pekade på sängen: "fast det är bara jag som kan se dom!"
"Jag förstår" sa mamman och blinkade åt honom med ena ögat: "Vill du då vara så snäll och säga till Fred och Barney att pappa snart kommer hem, att vi ska äta och att det måste vara undanplockat desförinnan".
"Ja det lovar jag" svarade Claes sin mamma med högtidlig stämma, slog därefter med sin handflata på sängen och sa: "Dumma Fred och Barney! Se nu vad ni ställt till med! Snart kommer pappa hem, då måste det vara fint!"

"Dom tog livet av mig redan år 1971" säger Clabbe en kväll när vi sitter och språkas vid i skenet av ett stearinljus. "Jag tänker på korna" fortsätter han "där dom står fasttjudrade i ladugården och tuggar, blir mjölkade och ser allmänt lobotomerade ut. Men även den liknelsen haltar då man kan se dom om våren skuttandes i vild och härlig glädje ut på ängarna. Så var det längesedan jag gjorde. Man har proppat mig full med mediciner, jag har varit försökskanin till all psykofarmaka man kan tänka sig och jag har bara varit stendöd. Fattar du? Död och begraven. Inkapslad i mig själv, fjättrad och skinnflådd - inte ens mitt hjärta har dom låtit mig behålla. Dissekerat på plastfat, fullpumpat med haldol och annat shit.
Och ändå sitter jag här framför dig, som om jag vore något annat än jag är, som om jag vore vanlig, som alla andra pellejönsar. Kan du förstå hur det känns att vara död och ändå, fortfarande, på något sätt gå kvar här på Jorden? Det tror jag inte. Man måste ha varit där för att förstå. Fullmatad med psykofarmaka, biverkningstabletter, lugnande och för sömn, inlåst på psykavdelningar med vita väggar, metall och konstgjord luft, utslussad till halvflummiga behandlingshem, dömd till förvaltarskap, omyndigförklarad med ett klubbslag. Redan år 1971 ansåg man mig vara kroniker och så har jag blivit bemött genom alla år. Inte ens nu "på äldre dar" får jag en extra slant när jag behöver. Det får mig at tänka på urtida godsherrar som bestämde allt över sitt folk som jobbade och bodde på godset, eller fabrikören som stängde in alla arbetarna på fabriken större delen av dygnet, slängde till dom en spottstyver som han sedan tog tillbaks med dyra priser i lanthandeln han oxå ägde. I träldom är jag, utan tillstymmelse till egenmakt att påverka eller förändra. Och detta ska vara 2000-talet. Med allt fint tal om rättigheter via LSS och SoL: självbestämmande, delaktighet och integrering. Som tur är har jag amfetaminet som jag då och då kan skjuta i mig, då jävlar är jag universums härskare "skratt" ".
Så skälver stearinljusets låga till och slocknar.

För ett-två år sedan var jag tillsammans med ett par hundra medarbetare inom Malmö kommun inbjuden till en föreläsning över temat "Mångfald och Förändring" av Claes Schmidt/ Sara Lund. Frågan huruvida man inom kommunen såg möjligheter för psykiskt funktionshindrade att komma i arbete togs upp. Claes/Sara bad de som trodde på deras möjligheter att resa sig upp, resten sitta kvar på sina platser. Det blev alldeles tyst i salen.
Ingen reste sig upp.

Innan Malmö Stadsbibliotek kallad "Slottet" byggdes om och till med sitt storslagna "annex" "Ljusets Kalender" sköttes fikaserveringen av några glada malmöiter med downs syndrom, det såldes ost- och krovfralla med gott kaffe till. Efter om- och tillbyggnaden togs verksamheten över av en aktör med helt andra anspråk. Några funktionshindrade passade inte in bland pajer, baguetter och espresso. De är ett minne blott.

Clabbe kommer åter hem dagen efter, något tilltufsad. Hade tagit ett antal receptbelagda värktabletter ihop med 7,2:or. Beroendecentrum tog hand om honom.
Snart kan han skämta om händelsen:
Det gäller att hålla ambulans i arbete, så att dom inte rostar igen.

En natt ligger Clabbe bleknad på gården, jag ser honom nätt och jämnt där han ligger utspridd bland skuggorna, lägger märke till honom då jag hör ett svagt stön, ett kort hasande ljud över grå stenplattor, sedan slocknar han helt. Är omöjlig att få liv i, han andas, men mycket mer än så är det inte. Jag ringer 112, förklarar läget, tycker ambulansen tar längre tid än vad den ska och när den väl kommer, sköter ambulanspersonalen visserligen sitt jobb oklanderligt, men den ene kan inte låta bli en och annan gliring om att det väl knappt är lönt att de kommer, att de har så mycket annat att göra, små insinuationer som bottnar i hur alltför många graderar liv.
Så har det säkert alltid varit. Och det har inte blivit bättre.