Normalisering är en (snäv) beteckning (lista) på vad som anses normalt i relation till vad som ska gälla för att en individ ska anses leva under förutsättningar som innebär livskvalité. Här har man för de psykiskt funktionshindrade rättighetslagen LSS att tillgå. Den säger att alla ska ha samma rättigheter att leva ett fullgott liv - individens behov, önskemål, val, förutsättningar ska styra. LSS avser att stödja och sålunda stärka (lagfästa) den funktionshindrades möjligheter och rättigheter i samhällslivet - ett fullgott liv via SoL faktorer som integrering och självvalt deltagande (öppna dörren medborgare!) är målet. För den som är psykiskt funktionshindrad är det emellertid en mängd pusselbitar som ska passa samman och fungera för att LSS ska vara en lag av kraft och betydelse. En svårighet kring aktuellt normaliseringsbegrepp och den stigmaproblematik som riskerar att följa i dess spår är - förutom Clabbes tankar kring fantasin och att LSS betoning på "behov" och "förutsättningar" är begrepp som lätt kan leda till övertramp då den funktionshindrade kan ha svårt att själv uttrycka sin önskan - hur en mängd förlegade och självgående förgivettagna idéer (metafysiskt upphöjda och/eller ansedda som naturliga) styr vårt tänkande, kännande, handlande. Det kan handla om LSS boendet där institutionella idéer tillåts verka i form av gränsdragning för vad som av vårdpersonalen och ledningen anses tillåtet/passande, hur vårdgivarens värderingar upplyfts som betydelsefullare och riktigare (verkligare) än den boendes, reducerade möjligheter till återhämtning, rehabilitering där den boende behandlas som kroniker av såväl landstingspsykiatrin som kommunpsykiatrin och boendet stipuleras som slutstation, en svårighet att få möjligheter till att, för den som har växt ifrån boendet (är i behov av alternativa lösningar), lämna boendet, flytta på egen hand och (som alla medborgare) ges möjlighet till att deltaga i den process som en flytt innebär. Det finns exempel då boende sitter passivt och väntar på vilka möjligheter som kommunen eventuellt kan vaska fram, år tillåts gå, den boende och berörd kontaktman vet knappt vem som har hand om ärendet och kontakten mellan boende och tjänstemän är obefintlig - grumlande i en Kafkasörjas anonymitet. Det är inte ovanligt med ett återinsjuknande för den (evigt) väntande. Ett annat problem är ett otidsenligt förvaltarskap som inte tillåter och ser utifrån hur den psykiskt funktionshindrade förändras och växer, utan där förvaltaren lever efter parollen: en gång dömd, alltid dömd = person med undermålig kapacitet (kroniker) utan möjlighet till en positiv förändring, till utveckling.
Hur förvaltaren håller den boendes ekonomi i ett järngrepp.
Ett annat hinder är en omgivning (gemene man) som visserligen i demokratins namn, allas likhet etc. överser med människor de möter på gatan som pratar för sig själva, ser risiga, ångestfyllda och levnadströtta ut, men som aldrig skulle bjuda hem någon av dessa till sig.
Hur många har en vän som är psykiskt funktionshindrad?
Arbetsplatser som inte är till för dem som arbetar, utan tvärtom, den som arbetar är en bricka i ett ekonomiskt spel, utbytbar om han eller hon på ena eller andra sättet fallerar ( och/eller ej längre är behövd, aldrig ens kommer i åtanke) - och det gäller i högsta grad kommunen, vars roll är just att leva upp till angivna socialpolitiska mål som LSS indikerar (handlar det om sparbeting tillåts emellertid all demokrati och människovärde sättas ur spel), se till att alla människor (medborgare) ges möjligheter till ett fullgott, normaliserat liv. Det finns undersökningar som visar på att kommunen är sämst på att anställa medborgare med funktionshinder.
Hur många har en psykiskt funktionshindrad som anställd?

Det handlar om förlegade idéer så integrerade i oss att vi knappt tänker på dem. Eller så kanske är det just det vi gör. Den svenska demokratin, det samhälle vi byggt upp och varje dag bygger vidare på - vår nordliga kultur som vi omformulerar, förnyar, avser bevara/bevarar handlar (kanske) på djupet om att avgränsa det normala från det onormala, att förhindra den värdeuppluckring som annars anses ske.
Ett hot om kaos - eller hur?
Har vi egentligen tankemässigt växt ifrån trettiotalets sär- avskiljning- och steriliseringspolitik?