Förförra sommaren, när jag var på väg till "min" bokhandel, bodde då i Landskrona, möttes jag av denna skylt, en bättre ursäkt för att hålla stängt kan man väl knappast tänka sig.

Bokhandeln drevs av ett vänligt och alltid hjälpsamt par i 60-årsåldern.

I synnerhet fick jag god kontakt med honom. Han var alltid lika tjänstvillig att söka reda på den litteratur jag sökte, berätta och tipsa om egna litterära upplevelser och lyssna på mina.

Många gånger stannade jag kvar en stund och samtalade med honom om den värld vi båda älskade. Tyvärr gick han hastigt, vad jag kan förstå, bort i somras, strax innan jag flyttade från Landskrona. Jag var inne i bokhandeln dagarna innan flytt och köpte på mig ett antal böcker till halva priset. Något jag gjorde med en viss ambivalens. En syster (tror jag) berättade att efter mannens död var det omöjligt för hustrun att driva bokhandeln vidare.

Den fick följa honom i graven.

Sedan flyttade jag och vet inte vad som därefter hände.

Men den vänlige mannen glömmer jag inte. Han var precis så som jag själv önskar vara mot mina medmänniskor. God. Vänlig. Hjälpsam.

Och visst är det så att vi alla borde ta till oss hans visdom:

Lördag stängt på grund av Sommar.

en ensam man går vägen fram
det sägs båd utan hem och namn

han bryter givna konventioner
han skapar egna pretentioner

bjud in´na på te
vem vågar väl de

det kan ju vara rövarn
vad kan man tro
om den strövarn
vild som en lo

Jag andas.
Fyller mina lungor med små sköra livsandar.
Dessa tappra syrebärande hjärtan!
Kan känna hur de skjuter fart,
med en kraft som är dem alla förunnat,
hur de vet sin livsuppgift,
har sitt mål väldefinierat och utstakat,
hur de sprider värme och glöd genom
det som sägs vara mitt jag här på jorden.
Alla dessa liv
skälvande
i aning, tro, hopp, bävan,
livsbejakelse
och vidunderlig kärlek.
Som hjorten i gryningsljuset.

Jag andas.
Det är som att ständigt födas.
För varje ögonblick, för varje andetag,
blir jag till
och till och till.
Hjärtat stångas livfullt mot revbenskorgen,
som en lekfull valp måhända.
Varje cell är som en öppen mun,
ett spädbarn som ivrigt söker moderns bröst.
Jag är här och nu,
en sträcka genom livets skörhet.

På E6:an står allt fler fordon i södergående riktning
stilla. Kilometerlånga köer bildas i rask takt.
Ingen rör sig, allt avstannar, faller i tystnad -
bara denna väntan.

Någon har upphört att andas.
Arméer av de syrebärande flockas i disharmoni.
ett kaos i ögonblicket.
Man möts av ett förintat landskap,
en återvändsgränd, ett oåterkalleligt avslut,
möjligheterna är uttömda.
Missionen har misslyckats,
man måste omgruppera, finna nya mål.
Parallellt sker processen av sig självt.
Ingen viljeakt tycks i efterhand ha krävts.
Beskrivningen handlar mer om litteratörens
metaforiska förmåga och fantasi.
Samtidigt vet alla dessa sköra livsandar,
dessa tappra syrebärande hjärtan,
att i ett skälvande ögonblick stod världen still
villrådig
och däri dess möjlighet.
Snart flyter trafiken igen.

Till Dig

Please lova att du försöker ett tag till,
skjut upp ditt beslut - Du är så Värdefull!
Jag har känt som du, jag har oxå vandrat i en eländig terräng,
en oförstående omgivning, hur mina nära och kära var mig fjärran.
Vart än jag såg mötte jag mörker.
Det var som att befinna sig i ett förintelseläger, en oundviklig
utplåning av tankar, känslor, kroppen var mig bedrövlig, den var inte längre min, ett dött bihang. Jag andades, mer var det inte.
På ett plan var det som att ingenting angick mig längre - allra minst jag själv,
jag var som död, bara denna fucking andning.
Omgivningen såg inget. För dom var jag bara en ung melankolisk, grubblande man,
en ung man som läste djuplodad och dyster litteratur: Stäppvargen,Processen, Äcklet, Främlingen. Jag bar allt inom mig, täppte till varje läcka, tillät ingen att komma
mig nära.Tyckte ensamheten var nog. En ensamhet som utplånade mig,
samtidigt gav mig ögonblick av styrka.
Allt detta och mer därtill fanns inom mig: avsaknad, brist, frånvaro/avvaro - intet: svarta hål och tomhet -skärande existens (som nålstick, kniv som strimlar), varandet: tungt: fjättrad vid sten, lätt: en insekt i storm, död: en balansgång på knivens spets (yxhugg) förintelse: än mer förintelse! sorg över att inte komma loss, bedrövelse och självömkan, mest Otillhörighet -ångest: "ångest... hjärtats skri i världen" - oxå kärlek, ljus, skimrande livsbejakelse (glass och smultron) fast jag inte såg, tog det till mig (än mer otillhörighet) (förutom via ensamhetens styrka, någon gång via en skälvande knopp) - alla dessa stämningar och tillstånd... ingendera känsla fanns där hela tiden, eller snarare
alla känslor och tankar fanns där samtidigt, mer eller mindre dominanta - förintelsen just den mest dominanta.

Men oxå en liten, mindre, avlägsen just nära, spräcklig, skör, livsgnista - skör male som sparkar loss - fanns och fanns där igen, vibrerande,som man slår an en sträng, ett ackord, eller bara något stilla, (ett rop från själen) gav mig mod att skjuta upp mitt beslut: en dag till, veckan ut, till månadens slut, tills jag fyllde sjutton, arton, nitton... tjugotvå, tjugofem, trettio...
En liten bräcklig livsgnista som i de mörkaste stunderna handlade enbart om att andas.
Jag andades.
Det räckte inte, men räckte ändå.

När hände det? Det vet jag inte. Förintelsen byttes mot möjlighet. Det gick inte på en dag.
Det tog lång tid. Fortfarande finns kampen inom mig. Den kommer alltid att finnas inom mig.
Annorlunda kan det inte vara - Livet!
Jag har aldrig ångrat det. Okey tvivel har funnits. Men egentligen inte...att jag trots allt kämpade vidare, klamrade mig fast, eller snarare: denna fucking andning!

Så please! lova att du försöker ett tag till, att du skjuter upp ditt beslut, ger ditt liv en chans.
Du är så värdefull! Don`t give up the fight!
Du behövs!
Du kommer inte att ångra dig, jag vet, jag har varit där, på båda sidor.
Tillåt din skörhet bli din styrka.

Jag är ett jag men oxå ett Vi.
Jag är ett Vi men oxå ett Jag.

Om vi vidgar Normaliseringsbegreppet.
Tänjer på Kulturens idé om vad som utgör gräns.
Ser tillhörande samspel mellan gemenskap och individualitet.
Ett stimulerande, fördjupande men oxå frigörande samspel för var och en.
Ser möjligheter framför hinder, lösningar framför problem,
det friska framför det sjuka.
Skulle då inte medmänniskor som Clabbe få det bättre?
Skulle då inte vi alla få det bättre?
Skulle då inte Skörheten ges större, djupare möjlighet till att blomstra?

Är vägarna flera?
Vägarna är flera
Jag är flera
Och därför i kraft En

och möjligheterna är så många och
ju mer jag ägnar en tanke åt detta lilla fenomen
desto fler möjligheter
dyker upp och en fortsättning skapas
än mer omöjlig då möjligheterna ökar
i sådan våldsam takt att en stackars
mänskohjärna minsann hur faen kan hinna
med och än mindre lägga sig ett steg före

i rörelse
rör jag mig
men kroppen är inte
och färdas därför inte förbi
tanken är inte
och färdas därför inte förbi
jag är inte
och färdas därför inte
endast intet är

och så kan jag åter färdas
i rörelse
färdas jag
och låter mig färdas förbi

jag färdas förbi

Om natten
vandrar om natten
som han alltid gör
dagen gör honom blek

ensam
på en gata som är så oupplyst
att det närmast är ett under
att någon tanke alls infinner sig

gatstenens linjer former relationer
når absolut inte längre
än vad ögat förmår att se
att tänka ute en fortsättning
är i detta skede omöjligt

Som uppstigen ur ett reningsbad
kysk med länden blottad
glider Jorden ljudlöst fram

Längs Vintergatan
bjuder Intet ut sig
blottar tomrum

Och stjärnorna går hand i hand
med sitt mörker
lämnar spår steg för steg

Och tanken
den nyckfulla gycklarn
låter jag färdas förbi

Det är först efteråt
jag förstår
att något oåterkalleligt ägt rum

Det finns ingen möjlighet
att han spränger sig fri
blotta aning är honom avlägsen
Så han spränger sig fri

Endast så kan han vakna
göra sig fri
som katten den rackarn!

-Vad är verklighet?
-Skapa din egen tillvaro!
-Okey... så det är bara till att köra på då?
-Det är bara till att köra på. Du väljer själv!
-Det låter som att fara till en stormarknad.
-Livet är som en stormarknad.
-Pengar då?
-Det behövs inga pengar. Rik eller fattig, det spelar ingen roll.
Det handlar om inställningen.
-Om man tar till vänster eller till höger längre fram i korsningen då, kvittar det med?
- Än bättre polarn. Det är bara å åk, på den bana du själv snitslat!
-Det låter som ett soloprojekt.
-Så är det. Färdsätt, resmål, proviant, det är ditt projekt.
-Vad med alla andra då?
-Vad menar du?
-Jag tänker om man krockar, eller behöver stöd under upplärningen,
eller bara vill vara tillsammans.
-Har du inte hört talas om parallellslalom?
-Jo.
-Då förstår du kanske, det är vad det hela handlar om.
-Parallellslalom?
-Ja!
-Det låter mer som en tävling än att umgås, ta till vara på varandra.
-Livet är en tävling gosse. Ett förbannat bra sätt att umgås!
-Dessutom är det väl någon annan än en själv som snitslat banan?
-Lägg av grabben. Skoltiden är över. Det här är livet, du är vuxen nu
och det är något helt annat.
-Något helt annat?
-Det handlar om att åka off pist fattar du väl!

Därefter gick den unge mannen sin väg. Vart han tog vägen vet ingen.
Det finns dock ögonblick då man, enligt matematiska beräkningar och kalkyler,
kan se honom som en liten prick längs med horisontens rand,
men det är enbart sällsynt klara dagar.
Som vanligt rör det sig om en sannolikhetskalkyl, riktigt säker kan man inte vara.
Ty pricken kan, vad de oppositionella ger uttryck för, vara just en prick
och inget annat.

Jag tänker på alla dem som inte har valt sin ensamhet,
som inte har något annat val än att stanna kvar i sin isolering,
som inte har kraft nog att själva ta sig ur
och det inte heller finns någon som bryr sig

Jag tänker på Gorbatjov,
en resa jag gjorde till Prag hösten 92.
Såg honom i ett gathörn, hur han stod där alldeles orörlig
med stelnad mimik.

Som en rysk docka bör var han många.
Och ändå,
det räckte att ställa in honom i ett hörn,
så var han inte längre.

Jag tänker på beskrivningen av den så kallat urbane singeln som med ett stort leende sägs ta för sig av livets goda, han/hon som väljer och vrakar mellan alla fantastiska möjligheter livet erbjuder. Han/hon som med förtjusning slår ihop händerna smått extatiskt och prövar dagens nyhet. Han/hon som älskar förändringens vindar om än med ett visst mått av existentiell ångest. Om han/hon nu existerar, annat än som en nutida fiktion? En skröna man berättar, upprätthåller och legitimerar, inte längre vid lägerelden men väl på chatten.

En illusion av gemenskap som så lätt klickas bort.

Hur många ensamma finns det där ute?

...som i en uppenbarelse stannar jag till
sätter mig på huk faller ner på knä
en handfull knoppar skälver
likt ett nyvaket öga
babyfötter som sparkar liv
trots att sensommaren är här.
Jag sträcker ut min hand
särar och berör med mina fingertoppar med läpparna
väljer jag ut den minsta den ömtåligaste
av dem alla
känner det lilla hjärtats
upproriska kamp ser de snabba pulsslagen:
Hör Livet!
hur knopparna spricker och de späda bladen
de sammetslena väldoftande ungblommorna vecklas ut
och sträcker på sig med den skörhetens kraft
det innersta alltid är förunnat.
Ansikte mot ansikte söker de varandra
knopparna solen
solen knopparna

(Var och en får sitt eget ljus
så är det bestämt)

Inget är olikt
allt är ett och samma
och ändå var och en till sig
sådan är skörhetens styrka