...som i en uppenbarelse stannar jag till
sätter mig på huk faller ner på knä
en handfull knoppar skälver
likt ett nyvaket öga
babyfötter som sparkar liv
trots att sensommaren är här.
Jag sträcker ut min hand
särar och berör med mina fingertoppar med läpparna
väljer jag ut den minsta den ömtåligaste
av dem alla
känner det lilla hjärtats
upproriska kamp ser de snabba pulsslagen:
Hör Livet!
hur knopparna spricker och de späda bladen
de sammetslena väldoftande ungblommorna vecklas ut
och sträcker på sig med den skörhetens kraft
det innersta alltid är förunnat.
Ansikte mot ansikte söker de varandra
knopparna solen
solen knopparna

(Var och en får sitt eget ljus
så är det bestämt)

Inget är olikt
allt är ett och samma
och ändå var och en till sig
sådan är skörhetens styrka