Om vi vidgar Normaliseringsbegreppet.
Tänjer på Kulturens idé om vad som utgör gräns.
Ser tillhörande samspel mellan gemenskap och individualitet.
Ett stimulerande, fördjupande men oxå frigörande samspel för var och en.
Ser möjligheter framför hinder, lösningar framför problem,
det friska framför det sjuka.
Skulle då inte medmänniskor som Clabbe få det bättre?
Skulle då inte vi alla få det bättre?
Skulle då inte Skörheten ges större, djupare möjlighet till att blomstra?