Till Dig

Please lova att du försöker ett tag till,
skjut upp ditt beslut - Du är så Värdefull!
Jag har känt som du, jag har oxå vandrat i en eländig terräng,
en oförstående omgivning, hur mina nära och kära var mig fjärran.
Vart än jag såg mötte jag mörker.
Det var som att befinna sig i ett förintelseläger, en oundviklig
utplåning av tankar, känslor, kroppen var mig bedrövlig, den var inte längre min, ett dött bihang. Jag andades, mer var det inte.
På ett plan var det som att ingenting angick mig längre - allra minst jag själv,
jag var som död, bara denna fucking andning.
Omgivningen såg inget. För dom var jag bara en ung melankolisk, grubblande man,
en ung man som läste djuplodad och dyster litteratur: Stäppvargen,Processen, Äcklet, Främlingen. Jag bar allt inom mig, täppte till varje läcka, tillät ingen att komma
mig nära.Tyckte ensamheten var nog. En ensamhet som utplånade mig,
samtidigt gav mig ögonblick av styrka.
Allt detta och mer därtill fanns inom mig: avsaknad, brist, frånvaro/avvaro - intet: svarta hål och tomhet -skärande existens (som nålstick, kniv som strimlar), varandet: tungt: fjättrad vid sten, lätt: en insekt i storm, död: en balansgång på knivens spets (yxhugg) förintelse: än mer förintelse! sorg över att inte komma loss, bedrövelse och självömkan, mest Otillhörighet -ångest: "ångest... hjärtats skri i världen" - oxå kärlek, ljus, skimrande livsbejakelse (glass och smultron) fast jag inte såg, tog det till mig (än mer otillhörighet) (förutom via ensamhetens styrka, någon gång via en skälvande knopp) - alla dessa stämningar och tillstånd... ingendera känsla fanns där hela tiden, eller snarare
alla känslor och tankar fanns där samtidigt, mer eller mindre dominanta - förintelsen just den mest dominanta.

Men oxå en liten, mindre, avlägsen just nära, spräcklig, skör, livsgnista - skör male som sparkar loss - fanns och fanns där igen, vibrerande,som man slår an en sträng, ett ackord, eller bara något stilla, (ett rop från själen) gav mig mod att skjuta upp mitt beslut: en dag till, veckan ut, till månadens slut, tills jag fyllde sjutton, arton, nitton... tjugotvå, tjugofem, trettio...
En liten bräcklig livsgnista som i de mörkaste stunderna handlade enbart om att andas.
Jag andades.
Det räckte inte, men räckte ändå.

När hände det? Det vet jag inte. Förintelsen byttes mot möjlighet. Det gick inte på en dag.
Det tog lång tid. Fortfarande finns kampen inom mig. Den kommer alltid att finnas inom mig.
Annorlunda kan det inte vara - Livet!
Jag har aldrig ångrat det. Okey tvivel har funnits. Men egentligen inte...att jag trots allt kämpade vidare, klamrade mig fast, eller snarare: denna fucking andning!

Så please! lova att du försöker ett tag till, att du skjuter upp ditt beslut, ger ditt liv en chans.
Du är så värdefull! Don`t give up the fight!
Du behövs!
Du kommer inte att ångra dig, jag vet, jag har varit där, på båda sidor.
Tillåt din skörhet bli din styrka.