En natt ligger Clabbe bleknad på gården, jag ser honom nätt och jämnt där han ligger utspridd bland skuggorna, lägger märke till honom då jag hör ett svagt stön, ett kort hasande ljud över grå stenplattor, sedan slocknar han helt. Är omöjlig att få liv i, han andas, men mycket mer än så är det inte. Jag ringer 112, förklarar läget, tycker ambulansen tar längre tid än vad den ska och när den väl kommer, sköter ambulanspersonalen visserligen sitt jobb oklanderligt, men den ene kan inte låta bli en och annan gliring om att det väl knappt är lönt att de kommer, att de har så mycket annat att göra, små insinuationer som bottnar i hur alltför många graderar liv.
Så har det säkert alltid varit. Och det har inte blivit bättre.