"När jag var tolv satt jag fortfarande på sängen och talade med Fred och Barney, tillsammans reste vi till fjärran platser, for iväg på väldeliga äventyr och upptäcktsfärder, över hav och land, genom städer och riken, besteg berg i Himalaya, korsade öknar och savanner i Afrika, rundade Godahoppsudden med ett äkta segelfartyg byggt i ek oxå var jag rockstjärna i Liverpool och ung maffiaboss i New York minns jag. Allt jag önskade fantisera om blev till verklighet, ända tills jag fullkomligt utmattad föll i djup sömn, var kväll samma visa, men olika berättelser."
"Sådana låtsatsfigurer hade jag oxå som liten" svarar jag honom, "mina hette Duddan och Fru Larsson. Vi reste kring till fjärran länder. Fast dom försvann ut i periferin innan jag började skolan, levde sitt eget liv på egna villkor måhända, eller tog boplats hos något annat barn."
"Vilka namn!"replikerar han skrattande, "varför hette dom så? Mina handlade om familjen Flinta som gick på svartvit TV i slutet av 60-talet."
"Jag har faktiskt ingen aning. Men de var viktiga och bra att ha i beredskap."
Tystnad.

"Jag minns oxå att jag berättade historier för mig själv tills jag föll i sömn, olika berättelser, så gjorde jag säkert tills jag var tretton år. Alltid var jag hjälten."
"För mig blev låtsatsvärlden med tiden den enda betydelsefulla verkligheten - tills drogerna tog över."